Sarah Y

21 april 2010 20:59

Åh, va trist för er! Då ni båda jobbar inom samma företag, då är det tungt... Man ska vara glad så länge man har ett jobb i dessa tider.
Hoppas det går bra för er...! Kram!

Linda Söderqvist

21 april 2010 21:56

Jättetrist!! Även om man har anat så finns ju alltid hoppet! Känner med alla, även om det var ett tag sen jag valde att sluta så känner jag för alla underbara arbetskamrater som är kvar och nu får sluta på någon annans begäran! Lycka till Millan

Rosie

22 april 2010 15:36

Ja det är en tråkig situation men det öppnar oxå andra möjligheter - ÄVEN om det inte känns så just nu.
Arbetskamraterna som man har lärt känna och tycker om har man tack och lov kvar.
Man får vända båten i en annan riktning helt enkelt.
Du är kreativ och positiv syrran så du reder upp detta men ta dig först en "livsvila" den enda gången man kan få vara "ledig" utom vid lagstadgad semester eller föräldraledighet så på ett helt liv så är det ett tillfälle att "tänka på sig själv och framåt"

Du har mycket i ditt bagage som du kan använda dig av.....ja hur mycket som helst....

Kramar från Skånesyrran!

Längtar tills ni kommer ner!

Tina

22 april 2010 17:41

brukar kika in och läsa ibland och nu skriver ju alla om jobbet, känns bra att alla inte deppar ihop totalt.. som du skriver finns det nu möjligheter för alla, dom har ju funnits tidigare också men nu finns dom verkligen.. inget som håller en tillbaks.

du skriver också något om en sjurungande fest, om det nu blir ett till galej innan vi klappar igen vill jag jättegärna vara med så hör gärna av er :)

hälsa alla på jobbet och så ses vi den sista maj om inte innan! kramkram

Linn

22 april 2010 23:19

Kära Millan.
Tack för den underbart fina kommentaren, det är med lite tårar i ögonen jag skriver det här till dig. Men du har varit lite av en extra mamma eller som en storasyter, hård men rättvis och ödmjuk på samma gång.
Du har stöttat och funnits där när man bara behövt ventilera lite. Och minst sagt varit en stor del till varför just jag klarat av det genom vått och torrt.
Jag hoppas verkligen vi håller kontakten även längre fram och vi har ju alltid bloggarna som du så fint uttryckte det.
Du är en pärla och en underbar människa. Och förtjänar ett extra stort tack för att du tagit mig lite under dina vingar.
Men som alla fåglar behöver man en dag flyga fritt och jag kommer aldrig glömma dagen vi alla släpps fria. Förhoppningsvis löser det sig för alla på ett eller annat sätt.

Anna-Karin

23 april 2010 20:30

Tycker synd om alla er. Lider så med er. HOppas ni hittar ngt. Många kramar